Skära min kära – frierier och skördearbete i Pargas för 200 år sedan

Ett fynd i Granvik

Ett fynd av en gammal skära i ett hönshus i Granvik Södergård i Pargas gav upphov till följande artikel om skäror i Pargas hembygdsmuseums samlingar. Det intressanta med skäran från Granvik är att den är till sin utformning identisk med en skära som museimannen Walter Johansson inhandlade på auktion 1953 och som numera finns i kyrkkvarterstugan på Pargas Malm. Likheten mellan dessa två är så påtaglig att man kan utgå ifrån att skärorna är gjorda av en och samma person.

Bild 1. Skäran från kyrkkvartersstugan (t.v) och från Granvik Södergård (t.h.).

 

Tre olika huvudtyper 

 

För de som är obekanta med skäror och deras användning bör man klargöra att det rör sig om ett agrart verktyg som användes uteslutande för att skära råg och andra sädesslag. Skäror i Finland förekommer i tre huvudtyper; den östliga rakskaftade finska modellen, den västliga svenska raka modellen och ”Kamppi” skäran som har sina rötter i Estland och förekom i de östliga delarna av Egentliga Finland och i Tavastland. På finska kallas skäror för ”sirppi”, vilket är ett låneord från fornrryskans ”serp”, men den gamla finska benämningen är ”kamppi”.

Den västliga skärans rötter finns Nordvästra Tyskland, och återfinns även i Götaland, Jämtland och på Gotland. På finska kallas den västliga skäran för ”pivosirppi”. Den västliga skärans tidiga prototyp återfinns även som gravgåvor under den sena vikingatiden. Typiskt för den senare svenska skäran är att den har en krok eller en bred platta på ändan av skaftet för stöd för handen. På 1700-talet förekom denna modell endast på svensk-språkiga områden i Egentliga-Finland och delar av Satakunda. Modellen spreds under loppet av 1800-talet norrut och österut och ersatte den östliga finska modellen då flera företagsamma smedar började tillverka skäror till försäljning.

Bild 2. Den västliga skärans spridning i Finland.

Skäror i Pargas användes i huvudsak för att skära rågen som man sedan band ihop till kärvar (bondår på Pargas dialekt)för att torka. I våra trakter ersattes skärorna tidigt av lien. Lien hade tidigare använts endast för att slå hö, men man känner till att man i Kimito började använde lien redan 1780 för att skörda råg och metoden spred sig till andra håll i Åboland. I våra trakter användes skäror endast av kvinnor och senare slutade kvinnorna helt med att använda skäran och höll sig endast till att binda kärvar medan männen slog med lien. 

Munhugg och pannkakor på skördefest

I Pargas utfördes skördearbetet åtminstone delvis som talkoarbete. Folket som deltog var klädda i rena vita skjortor och linnetyg. Det fanns ett tävlingsmoment i arbetet – de flinkaste karlarna och binderskorna skruvade upp takten till det yttersta och de andra arbetarna ville inte visa sig vara sämre. De snabbaste gjorde ofta förtret åt de långsammare och skar in på deras lott. Samtidigt fick dessa höra föga smickrande anmärkningar om deras arbetssätt. Det var dock mest unga som tävlade och munhöggs. De av ungdomen som man visste att gick i giftastankar var speciellt utsatt för munhuggande från de övriga. Man fäste även vikt på att resultatet blev vackert för ögat, att säden blev jämnt skuret och ”bondåna” prydligt bundna. Kritiken var skarp och kamraterna de bästa skolmästarna. Detsamma gällde om någon hanterade arbetsredskapen klumpigt och skadade sig själv eller någon annan. Den som blev sist färdig fick ”ta emot haran” och det ansågs genant. Därefter satte sig sällskapet vid kalasbordet och måltiden avslutades alltid med ”skördepannkakon”.

Bild 3. Skördefolk i Nagu Gyttja 1920.

Efter maten dansades porpori,  polka och vals ifall man kunde uppbringa en spelman. I annat fall dansades ringdansar till kända sångmelodier. Skördefesterna blev sällan långa då arbetsfolket gick från gård till gård tills alla byns åkrar var skördade. Därför måste man vara utvilad till följande dag.

Arbetet i rian med att torka rågen var däremot tungt, hett och smutsigt. Om man under slåtter och skörd lade an för att vara prydligt klädd var det precis tvärtom vid tröskningen i ria och loge. Då skulle man ha på de sämsta paltorna.

 

Trolovning och fästningsgåvor

Äktenskapet var i forna tider framför allt en ekonomisk angelägenhet som berörde parets familjer. För den unga kvinnan var äktenskapet hennes ända mål i livet. För en ung husbonde gällde det att se till att gården fick en arbetsam och duktig husmor. Därför skulle han under talkoarbete ha ögonen öppna och följa de ogifta flickornas arbete. Det var även bra om flickan var hemma från en välbärgad gård och vid god hälsa. Ungdomarna var ofta tvungna att följa sina föräldrars råd i äktenskapet, ofta hade äktenskap avtalats redan då barnen var små med ekonomiska orsaker i bakgrunden. Romantiken var ett okänt begrepp i det gamla bonde samhället. Om mannen var fri att välja sin partner anlitades en ”taloman” vars uppgift var att framlägga frieriet för den utvaldas far. 

Bild 4. Bondbröllop i Attu.

Då man väl kommit så långt att frieriet var godkänt ingicks högtidligen trolovning i vittnens närvaro. Trolovningen var bindande och betraktades som den lagliga inledingen till äktenskapet. Trolovningenbefästes ytterligare genom trolovningsgåvor. Den viktigaste av dem var ”fästningsringen” av guld eller silver. De övriga gåvorna var mindre konventionella, ofta tillverkade av brudparet själva. Mannen gav sin fästekvinna ett fint utsirat mangelbräde, ett rockblad eller dylikt. Kvinnan gav i gengäld en fint broderad skjorta, strumpor eller vantar. 

Bild 5. Identisk utformning på hantagen, överst "Såris Karlssons" skära.

 

Gåvorna hade den innebörd att kvinnan ansågs rätteligen förlovad, även om överlämnandet inte skett under föreskriven form. Många pargasflickor har under årens lopp yrkat rättsligt ansvar på en pojke som svikit henne trots att han gett henne fästningsgåvor. Ofta slutade dessa rättsliga processer med att flicka fick behålla fästningsgåvorna som en ersättning för den smälek hon lidit.

 

Bevarade skäror i Pargas

Det finns från tidigare endast 6 katalogiserade skäror i Pargas hembygdsmuseums samlingar. I regel verkar skärorna vara gamla, vilket bekräftar uppfattningen att man i trakten slutade använda skäror redan på 1800-talet. Skära nr 628 i museet samlingar verkar härstamma från samma "Såris Karlssons” auktion i Parsby och har donerats av Walter Johansson.

Bild 6. Kataloganteckning gällande skära 628 i Pargas hembygdsmuseums samlingar.

De två utsirade skärorna; den ena från ”Såris Karlssons”och den andra från Granvik är synnerligen intressanta. De är tillverkade i en identisk stil, täljda ur en björkgren med bit av stammen ur vilket man format bakstycket av handtaget. Bakstycket på de både har varit målade med röd färg. Bladet på skäran från Granvik är avbrutet, men genom att jämföra den kvarvarande biten av bladet med den andra skäran från auktionen så kan man se att det rör sig troligtvis som samma smed som har tillverkat bägge bladen. Det verkar troligt att skärorna härstammar från sen 1700-tal eller tidig 1800-tal.

Bild 7. Skäror i Pargsas hembygdsmuseums samlingar.

Vackert utsirade skäror verkar inte förekomma utanför Pargas, eventuellt endast på andra orter i Åboland. Det har inte gjorts några studier om förekomsten av utsirade skäror och det kunde kanske vara av intresse om detta verkligen är ett Pargas-fenomen? Tillverkaren av de två identiska skäror förblir okänd. Man kan undra om det rör sig om en smed som specialiserat sig på att tillverka vackra skäror till försäljning eller om det är en friare som svikit sitt löfte till en bondflicka och fått tillverka ytterligare en skära till en ny trolovad? Det finns inga fler ledtrådar som sammanbinder skärorna från Granvik på Stortervo och Såris på Ålön med varandra. Det är ändå intressant att föreställa sig att dessa två skäror potentiellt bär på en historia om kärlek och svek i Pargas för över 200 år sedan. 

Film

Det finns en fin kortfilm av Ragna Ahlbäck om hur man skördar med skära på SLS-arkiv.

Text

Marcus Lepola

Bilder 

1, 5-7. Marcus Lepola

2. Suomalainen kansankulttuuri. Toivo Vuorela. 

3. Sylvia Hermansson.
4. Pargas hembygdsmuseums samlingar.

Källor

Pargasbygdens historia IV - Allmogekultur. 1970. Sydvästkusten Åbo.

Vuorela, Toivo 1979. Kansanperinteen sanakirja WSOY.

Vuorela, Toivo 1975. Suomalainen kansankulttuuri. WSOY.