Hembygdsmuseets samlingar utökas

Museet har under den intensiva våren och försommaren 2013 erhållit en hel del donationer av flera olika lokala kulturmecenater. Inalles kan vi tala om nästan föremålsbeståndet ökat med ett hundratal enskilda artefakter och liknande tillströmning av föremål till museets samlingar har inte inträffat på årtionden.

Vi har valt att plocka fram ett antal pjäser ur dessa blandade donationer för ge en uppfattning på omfånget av dessa donationer.

Bild 1. Koppningshorn vars mynning täppts till med hinnan till en urinblåsa från något slaktat djur. 

Koppning och åderlåtning var vanliga botemedel bland folket långt in på 1900-talet: I nästan varje by fanns en kopperska eller åderlåtare eller vardera. I motsats till de flesta folkliga botemedlen, grundade de sig inte på någon övernaturlig tro, utan de var enkla åtgärder som utfördes av en helbrägdagörare. Bakgrunden till koppningen var uppfattningen om att människans krämpor förorsakades av dåligt blod och att det borde avlägsnas genom åderlåtning eller genom att suga ut blodet genom ett koppningshorn. Man ville låta blodet förnya sig, vilket ansågs även allmänt vara bra för hälsan och många gick för att låta koppa sig regelbundet, fastän de inte ens hade några krämpor alls. I Pargas var bastun vanliga och koppningen utfördes uteslutande i anknytning till dessa.

Bild 2. Keramik från Fortuna lerpipsfabrik i Nagu.

Fortuna lerpipsfabrik i Nagu grundades år 1839. Den första pipmakaren, slagaren Johan Petter Zetterberg anlände från Stockholm med sin syster Margareta i juli 1839. I fabriksbyggnaden fanns det fyra rum. Till en början utnyttjades bara ett till verkstadsutrymme, de övriga beboddes av arbetarna. Petter Arvid Finckenberg hade planerat hålla tillverkningen igång 9 – 10 månader per verksamhetsår. På 1840 – talet inskränktes driften till sex månader. Det hade blivit modernt att röka långskaftade sjöskumspipor och fajanspipor. Så småningom började folk övergå till att röka cigarretter. Fortuna hade sin sista expansion åren 1861 – 1863. Efter det tvingades man sänka prisen. Fabriken stängdes 1867.

Sälar jagades tidigare med hjälp av harpun med löstagbara spets. Dessa kallades ofta för "själpikar". Denna harpun är en vanlig modell i Åboland, dess storlek (24cm) antyder att den används för att fånga gråsäl. En likande harpun från Borstö finns i Finlands jaktmuseum och den är tillverkad av vapensmeden Mats Mattsson ca 1900.  Hembygdsmuseet har med denna donation erhållit den första sälharpunen till sina samlingar.

Bild 3. Sälharpun, Pargas.

Pargas Kalkbergs Aktiebolagets konstituerande bolagsstämma hölls den 26 november 1898. Till verkställande direktör utnämndes eldsjälen bakom det nya bolaget, hemmansägaren Otto Moberg från Pargas. Moberg var en man med visioner som insåg vikten av att koncentrera och effektivera den existerande kalkproduktionen i Pargas. År 1904 anställdes bergsingenjören, sedermera bergsrådet Emil Sarlin som sakkunnig i bolaget. Han kom sedan att verka som bolagets verkställande direktör under 50 år. Dessa kuvert härstammar från en tid då Moberg höll aktiv kontakt till personer som kunde bidra med medel för att grunda bolaget och är därmed av stort lokalhistoriskt intresse.

Bild 4. Brevkuvert adresserade till Otto Moberg.

Bilder 1-4. Marcus Lepola, Pargas hembygdsförening.

Internetkällor;
https://www.finna.fi/Record/metsastysmuseo.M011-102500
http://www.naguhembygdsforening.org/fortuna.php
http://www.nba.fi/sv/nationalmuseum/samlingar/manadens_foremal2010/koppningshorn
http://www.nordkalk.fi/default.asp?viewID=394