Skära min kära – frierier och skördearbete i Pargas för 200 år sedan

Ett fynd i Granvik

Ett fynd av en gammal skära i ett hönshus i Granvik Södergård i Pargas gav upphov till följande artikel om skäror i Pargas hembygdsmuseums samlingar. Det intressanta med skäran från Granvik är att den är till sin utformning identisk med en skära som museimannen Walter Johansson inhandlade på auktion 1953 och som numera finns i kyrkkvarterstugan på Pargas Malm. Likheten mellan dessa två är så påtaglig att man kan utgå ifrån att skärorna är gjorda av en och samma person.

Bild 1. Skäran från kyrkkvartersstugan (t.v) och från Granvik Södergård (t.h.).

 

Tre olika huvudtyper 

 

För de som är obekanta med skäror och deras användning bör man klargöra att det rör sig om ett agrart verktyg som användes uteslutande för att skära råg och andra sädesslag. Skäror i Finland förekommer i tre huvudtyper; den östliga rakskaftade finska modellen, den västliga svenska raka modellen och ”Kamppi” skäran som har sina rötter i Estland och förekom i de östliga delarna av Egentliga Finland och i Tavastland. På finska kallas skäror för ”sirppi”, vilket är ett låneord från fornrryskans ”serp”, men den gamla finska benämningen är ”kamppi”.

Den västliga skärans rötter finns Nordvästra Tyskland, och återfinns även i Götaland, Jämtland och på Gotland. På finska kallas den västliga skäran för ”pivosirppi”. Den västliga skärans tidiga prototyp återfinns även som gravgåvor under den sena vikingatiden. Typiskt för den senare svenska skäran är att den har en krok eller en bred platta på ändan av skaftet för stöd för handen. På 1700-talet förekom denna modell endast på svensk-språkiga områden i Egentliga-Finland och delar av Satakunda. Modellen spreds under loppet av 1800-talet norrut och österut och ersatte den östliga finska modellen då flera företagsamma smedar började tillverka skäror till försäljning.

Bild 2. Den västliga skärans spridning i Finland.

Skäror i Pargas användes i huvudsak för att skära rågen som man sedan band ihop till kärvar (bondår på Pargas dialekt)för att torka. I våra trakter ersattes skärorna tidigt av lien. Lien hade tidigare använts endast för att slå hö, men man känner till att man i Kimito började använde lien redan 1780 för att skörda råg och metoden spred sig till andra håll i Åboland. I våra trakter användes skäror endast av kvinnor och senare slutade kvinnorna helt med att använda skäran och höll sig endast till att binda kärvar medan männen slog med lien. 

Munhugg och pannkakor på skördefest

I Pargas utfördes skördearbetet åtminstone delvis som talkoarbete. Folket som deltog var klädda i rena vita skjortor och linnetyg. Det fanns ett tävlingsmoment i arbetet – de flinkaste karlarna och binderskorna skruvade upp takten till det yttersta och de andra arbetarna ville inte visa sig vara sämre. De snabbaste gjorde ofta förtret åt de långsammare och skar in på deras lott. Samtidigt fick dessa höra föga smickrande anmärkningar om deras arbetssätt. Det var dock mest unga som tävlade och munhöggs. De av ungdomen som man visste att gick i giftastankar var speciellt utsatt för munhuggande från de övriga. Man fäste även vikt på att resultatet blev vackert för ögat, att säden blev jämnt skuret och ”bondåna” prydligt bundna. Kritiken var skarp och kamraterna de bästa skolmästarna. Detsamma gällde om någon hanterade arbetsredskapen klumpigt och skadade sig själv eller någon annan. Den som blev sist färdig fick ”ta emot haran” och det ansågs genant. Därefter satte sig sällskapet vid kalasbordet och måltiden avslutades alltid med ”skördepannkakon”.

Bild 3. Skördefolk i Nagu Gyttja 1920.

Efter maten dansades porpori,  polka och vals ifall man kunde uppbringa en spelman. I annat fall dansades ringdansar till kända sångmelodier. Skördefesterna blev sällan långa då arbetsfolket gick från gård till gård tills alla byns åkrar var skördade. Därför måste man vara utvilad till följande dag.

Arbetet i rian med att torka rågen var däremot tungt, hett och smutsigt. Om man under slåtter och skörd lade an för att vara prydligt klädd var det precis tvärtom vid tröskningen i ria och loge. Då skulle man ha på de sämsta paltorna.

 

Trolovning och fästningsgåvor

Äktenskapet var i forna tider framför allt en ekonomisk angelägenhet som berörde parets familjer. För den unga kvinnan var äktenskapet hennes ända mål i livet. För en ung husbonde gällde det att se till att gården fick en arbetsam och duktig husmor. Därför skulle han under talkoarbete ha ögonen öppna och följa de ogifta flickornas arbete. Det var även bra om flickan var hemma från en välbärgad gård och vid god hälsa. Ungdomarna var ofta tvungna att följa sina föräldrars råd i äktenskapet, ofta hade äktenskap avtalats redan då barnen var små med ekonomiska orsaker i bakgrunden. Romantiken var ett okänt begrepp i det gamla bonde samhället. Om mannen var fri att välja sin partner anlitades en ”taloman” vars uppgift var att framlägga frieriet för den utvaldas far. 

Bild 4. Bondbröllop i Attu.

Då man väl kommit så långt att frieriet var godkänt ingicks högtidligen trolovning i vittnens närvaro. Trolovningen var bindande och betraktades som den lagliga inledingen till äktenskapet. Trolovningenbefästes ytterligare genom trolovningsgåvor. Den viktigaste av dem var ”fästningsringen” av guld eller silver. De övriga gåvorna var mindre konventionella, ofta tillverkade av brudparet själva. Mannen gav sin fästekvinna ett fint utsirat mangelbräde, ett rockblad eller dylikt. Kvinnan gav i gengäld en fint broderad skjorta, strumpor eller vantar. 

Bild 5. Identisk utformning på hantagen, överst "Såris Karlssons" skära.

 

Gåvorna hade den innebörd att kvinnan ansågs rätteligen förlovad, även om överlämnandet inte skett under föreskriven form. Många pargasflickor har under årens lopp yrkat rättsligt ansvar på en pojke som svikit henne trots att han gett henne fästningsgåvor. Ofta slutade dessa rättsliga processer med att flicka fick behålla fästningsgåvorna som en ersättning för den smälek hon lidit.

 

Bevarade skäror i Pargas

Det finns från tidigare endast 6 katalogiserade skäror i Pargas hembygdsmuseums samlingar. I regel verkar skärorna vara gamla, vilket bekräftar uppfattningen att man i trakten slutade använda skäror redan på 1800-talet. Skära nr 628 i museet samlingar verkar härstamma från samma "Såris Karlssons” auktion i Parsby och har donerats av Walter Johansson.

Bild 6. Kataloganteckning gällande skära 628 i Pargas hembygdsmuseums samlingar.

De två utsirade skärorna; den ena från ”Såris Karlssons”och den andra från Granvik är synnerligen intressanta. De är tillverkade i en identisk stil, täljda ur en björkgren med bit av stammen ur vilket man format bakstycket av handtaget. Bakstycket på de både har varit målade med röd färg. Bladet på skäran från Granvik är avbrutet, men genom att jämföra den kvarvarande biten av bladet med den andra skäran från auktionen så kan man se att det rör sig troligtvis som samma smed som har tillverkat bägge bladen. Det verkar troligt att skärorna härstammar från sen 1700-tal eller tidig 1800-tal.

Bild 7. Skäror i Pargsas hembygdsmuseums samlingar.

Vackert utsirade skäror verkar inte förekomma utanför Pargas, eventuellt endast på andra orter i Åboland. Det har inte gjorts några studier om förekomsten av utsirade skäror och det kunde kanske vara av intresse om detta verkligen är ett Pargas-fenomen? Tillverkaren av de två identiska skäror förblir okänd. Man kan undra om det rör sig om en smed som specialiserat sig på att tillverka vackra skäror till försäljning eller om det är en friare som svikit sitt löfte till en bondflicka och fått tillverka ytterligare en skära till en ny trolovad? Det finns inga fler ledtrådar som sammanbinder skärorna från Granvik på Stortervo och Såris på Ålön med varandra. Det är ändå intressant att föreställa sig att dessa två skäror potentiellt bär på en historia om kärlek och svek i Pargas för över 200 år sedan. 

Film

Det finns en fin kortfilm av Ragna Ahlbäck om hur man skördar med skära på SLS-arkiv.

Text

Marcus Lepola

Bilder 

1, 5-7. Marcus Lepola

2. Suomalainen kansankulttuuri. Toivo Vuorela. 

3. Sylvia Hermansson.
4. Pargas hembygdsmuseums samlingar.

Källor

Pargasbygdens historia IV - Allmogekultur. 1970. Sydvästkusten Åbo.

Vuorela, Toivo 1979. Kansanperinteen sanakirja WSOY.

Vuorela, Toivo 1975. Suomalainen kansankulttuuri. WSOY.

Varg i Pargas

Första varganfallet i Pargas på åtminstone 140 år

1. Vargar anfaller resande under en slädfärd på isen på 1500-talet.

  En ko revs av en varg i Ybbersnäs i Pargas under natten till lördagen den 30.6.2015. En ensam varghane anföll korna i hagen och de flydde i panik genom inhägnadens grind. En av korna hade gått ner i ett dike och var väldigt illa riven i bakändan. Kon levde fortfarande men måste avlivas. Den makabra incidenten kan beskrivas som historisk eftersom det rör sig om det första dokumenterade varganfallet på boskap i Pargas på 140 år. Därtill är platsen för anfallet i den omedelbara närheten av ”Vargudden”, som var en betydelsefull plats för den gamla drevjakten på varg i Pargas.  

Heta debatter blossar ofta upp då vargar syns i närheten av gårdar eller angriper husdjur. Syftet med denna artikel är att tillföra ett historiskt perspektiv i den debatt som nu har uppstått till följd av incidenten. Artikeln berättar om vargens förekomst i skärgården, de skador som den gav upphov till samt hur hela Pargas socken engagerades för att göra sig kvitt rovdjuren under 1700- och 1800-talen.

Vargvinter och varganfall

Stränga vintrar kallades ofta för vargvintrar även i Pargas. Namnet var träffande eftersom det var främst under kalla vintermånader som vargar siktades i skärgården.  Det fanns tidvis mycket varg och man kan tala om en verklig vargplåga i Egentliga Finland under 1700- och 1800-talen. I det förindustriella Finland var jordbruket och djurhushållningen viktiga. Det fanns lite älgar och annat större vilt i skogarna och vargarna sökte sitt byte bland husdjuren. Statistiken för rovdjursskador i hela Åbo Län 1848-1850 talar sitt tydliga språk: 340 hästar, 1184 kor, 2428 får och 204 svin blev byte för rovdjur. 

2. Varggriven tacka i Heinola. Vargar orsakade omfattande försluter för kreaturägare i Åbo härad under 1800-talet.

Dessa förluster drabbade det fattiga landsortsbefolkningen hårt i synnerhet då det inte fanns några statliga system för att kompensera rovdjursskador. Ännu så sent som 1878 åstadkom rovdjuren 87% av alla förlorad boskap i länet, 3207 av sammanlagt 3667. Samma år dödades 252 vargar i Finlands sydliga delar, året därpå 281 vilket vittnar om att det fanns rikligt med varg i landet.

En ’förgiftig varg’ härjade i Pargas 1725 och orsakade många kreaturdöd. Det besynnerliga med vargen var att även om dess bett fick boskapet att störta döda till marken 5-6 veckor efter att de hade blivit bitna. Eventuellt rörde det sig om en rabies-smittad varg.

3. Vargnät, vargnäts-nål och vargskallskavle i Skyttala museum.

Från Pargas finns inga tydliga belägg på att vargar skulle ha anfallit människor. Från Kimitoön känner man däremot till flera fall då även barn fick sätta livet till. En makaber historia berör magister Ludvig Lindström som hjälpte Lenin fly genom Pargas i december 1907. Ludvig hade i sin barndom överlevt ett varganfall i Kimito i vilket hans yngre bror fick sätt livet till. Vargar anföll även andra barn i Kimito under 1800-talet. ”Vargrivi-Gusta”, 13-årig torparson från Linnarnäs blev överfallen 1837 av en rasande varg som släpade honom med sig, den rådige pojken lyckas få tag om en stubbe och höll sig kvar medan en torpargumma som sett och hört händelsen kom utrusande varpå vargen anföll henne. Gumman lyckades avvärja attacken med sin kvast och vargen sprang till skogs. Pojken överlever trots nio djupa sår i låren och ett illa sargat bakhuvud, därav öknamnet.

 

4.. Vargar närmar sig gårdar under kalla vintrar.

Den kungliga jaktordningen och vargnät

I Pargas anordnades organiserade vargskall för att bli kvitt rovdjuren som ansågs som ett hot. Häradsfogdarna hade till uppgift att övervaka skallgången och särskilda påbud om skall ingick i de kungliga jaktordningarna på 1600-1700-talen. Skallfogdar tillsattes av landshövdingar i enlighet med sockenmännens förslag. Skall anordnades då varg siktades i bygden och på 1660-talet var det fastställt att två vuxna personer från varje hemman i Pargas skulle infinna sig till skallgång och tre personer från hemmanen på de öar där jakten skulle bedrivas. Med tiden ändrades dessa stipulationer så att kravet endast var en person från varje hemman, men i skärgården höll man fast vid den gamla sedvänjan att två personer skulle delta. I Pargas erhöll invånarna på Jermo, Sorpo, Heisala, Holmo och Attu tidigt en särställning och behövde endast sända en person från varje hemman till den allmänna skallgången. År 1740 befriades befolkningen på dessa öar helt från skallgång då de sade sig ha nog med att förinta vargar på de egna öarna. 

5. Vargnät, vargtrumma och vargklubba.

Hemmansklyvningen i mitten av 1700-talet ledde till oreda då det inte fanns fastslaget om de kluvna hemmanen skulle sända en eller två personer till skall. Varje hemman var också skyldig att hålla ett 4 famnar långt och 5 famnar högt, med goda telnar försedd vargnät. Vargnät ansågs höra till gården och senare delningar av hemmanen kunde ge upphov till ytterligare tvister. En märklig händelse utspelades 1808 i Pargas Mågby då en fjärdedel av gården avsöndrades till följd av en tvist och i samma veva skars även en fjärdedel av vargnätet bort. 

Utöver vargnät hörde trummor, skramlar och klubbor till skall-utrustningen. Flera gamla vargnät finns fortfarande bevarade i Pargas hembygdsmuseums samlingar. I  Pargas fanns 222 nät upptecknade för år 1817. I Pargas samlades vargnäten på särskilda stickor som kallas för vargskallskavlar. Det finns 13 vargskallskavlar kvar av vilka de flesta finns i Pargas hembygdsmuseums samlingar och är mellan 70 och 90 cm långa smala käppar med en förgrening i ena änden. En del av dessa är rikligt dekorerade med skurna mönster och t.o.m. skeppsmotiv. På kavlarna skars årtal för de skall kavlarna varit med om och antalet vargar som fastnat i den delen av nätet som hörde till gården. Seden att anteckna fångsten på fångstredskap var vanlig i skärgården. Från Nagu känner man till att man vid nät-fångst av sälar skar in antalet fångade sälar i sälnätets huvudteln. Därmed kan man anta att skårorna i vargskallskavlarna också betecknar antalet fångade vargar.

6. Vargskallskavlar i Pargas hembygdsmuseum.

Vargskall i Pargas

Då ett vargskall skulle inleda skickades budkavlar till alla gårdar. Dessa budkavlar ska inte förväxlas med vargskallskavlar. Budkavlarna bestod av ca. 15cm långa pärtstickor med inskrifter i röd krita. Seden bjöd att budkavlarna aldrig fördes in i stugan utan skulle stickas in i ytterdörrens post medan personen med skall-budet gick in och framförde sin sak. Då budkavlen kom till en gård var gårdens invånare förpliktad att föra budet vidare till nästa gård. Samtidigt som budkavlen utsändes tändes även vakteldar på stränderna som angränsade till den ö vargarna befann sig på. Syftet var att förhindra vargarna från att rymma undan skallet som skulle äga rum följande dag. På morgonen före jakten hade man upprop med skallfolket som sedan indelades i rotar, ’skallgångsroutar’ . Inom varje rot utsågs en rotmästare och för dagen valdes ett par uppsyningsmän som kände till marken där skallen skulle gå fram. Ett gevärsskott markerade starten av skallgången som drog fram genom skogar och snår för att med skrik och oväsen skrämma vargarna mot nätet. Ett skall 1785 i Pargas började på ’Skräbböle backar’ och slutade i Kirjala.

Man förmodar att Pargas var indelad i minst tre vargskallsrevir;

1. Kyrklandet, Ålön, Kopparö, Fallböle, Stormälö, Lillmälö och Mattholm.

2. Kirjala, Lielax och Lemlax.

3. Stortervo och Attu med angränsande holmar.

7. Engelbert Johanssons minnesanteckning om hur man spände upp vargnät.

Vargnätet spändes på en bestämd plats, vanligen en strand. Ett vargnät vilade på störar som i sin tur låg på klykor. Nätet uppsattes hängande på utåt-lutande störar och på kvistar som växer på lämpliga träd på inre sidan om varpen. Omkring en halv aln av den nedre delen av nätet låg på marken för att vargens framfötter skulle trassla sig i nätet så fort som huvudet fastnade i maskorna. Nätet fick inte fästas på träd eller andra hängen som skulle hindra det från att falla ner över vargen då den trasslad sig in i nätet. Näten var också försedda med i marken fästa rep som gick genom jaktnätets telnar. Nätet skulle ge något vika då vargen störtade mot det och telnarna drogs samman av repet så att vargen blev fångad som i en påse. Bakvakten stationerades omkring 30 meter framom nätet, gömda i riskojor. Deras uppgift var att skrämma förbipasserande vargar så att de skulle rusa mot nätet och därefter ha ihjäl dem med spjut, klubbor eller gevär. På bägge sidorna om det uppspända nätet fanns de s.k. ändvakten vars uppgift var att hindra vargen från att undkomma genom att springa runt nätet. 

8. Varg skjuten i Karstula 1910.

En beryktad smed från Mustfinn lär ha givit en varg som försökte genomtränga ändvakten ett så pass kraftigt slag i skallen så att bägge ögonen trillade ur huvudet. Han lär därefter släppt sin klubba och skämtsamt yttrat: ”Han behöver int’ meir”. Ifall nätet uppsattes vid en strand kunde folk vänta i båtar för att se till att vargen inte simmade iväg. Fick man inte varg vid det första skallet så kunde skallfolket gå flera gånger över samma område. En dödad varg bars under stor uppståndelse på stång av två karlar till närmaste by där den bortauktionerades.

Genom muntlig traditon känner man till åtminstone fem lämpliga uddar över vilka man har spänt vargnät i Pargas. Av dessa finns tre på Ålön och två på Lielax-landet. Den i folkmun kallade ”Vargudden” vid Ybbersnäs är den mest kända. En udde vid Riddarnäs på sydvästra Ålön lär även ha använts för nätlinje vid vargskall. En tredje linje spändes över en udde, som från Hyvilemp leder in mot Toijoisviken.  På Lielax hade man två uddar av Siggnäs sund, Bölsåkersudden och Möllviks udde som var lämpliga för vargskall. Det fanns även andra lämpliga platser var exakta lägen är numera okända bl.a. på Stortervo-landet.

Som samplingsplatser för drevfolket fungerade åtminstone kyrkbåtsstranden vid Sydänperä. Detta var ett bra läge för vargskall för drev över hela Ålön, oberoende riktning. Om skallet skulle gå på Mälö- eller Tervo-holmarna, rodde man i kyrkbåtar till de bestämda utgångspunkterna för dessa skall.

Oreda, intriger och böter

Vårskallen skulle ske före den 15 juni då kärrmarken redan torkat upp men vargen inte ännu kunde dölja sig i sädåkrarna. Höstskallet skulle ske i slutet av augusti sedan säden hade skördats. Det inträffade även många incidenter i samband med vargskallen. Många blev bötfällda för bristfälliga vargnät,- än var det telnarna som var avslitna, än hade näten murknat i fuktiga bodar. Ibland gick någon hem med sitt vargnät mitt under skallet och somliga kunde avfyra sina vapen i rena okynnet för att sedan vara utan laddning då den verkligen behövdes. Ofta sändes även för unga pojkar till skallet som ställde till mera oreda än nytta. Vargskallen i Pargas urartade mot slutet av 1700-talet, 1798 hade man i Pargas hållit 11 skall utan att vargarna hade blivit utrotade. Det tycktes även höra till sed att bringa brännvin till skallet och ofta vek skallfolket in till byarna för att supa. Skallfogden försökte sitt bästa med att hålla ordning på den bångstyriga skaran, ofta med både sparkar och slag. Vid ett skall 1685 var Anders Simonsson i Lielax oregerlig, såg stint på skallfogden och sade att han ”tänkte skjuta någon ihäl”, då han ägde 300 daler vilket motsvarade ett mansbot. Erik Jöransson från Lemlax  trotsade skallfogden 1734 då han kom över vargungar under skallet och höll dem fångna på sin båt. Skallfogden ville komma åt skinnen men Erik gav vargungarna åt stortervoborna för en rulle tobak.

9. Finsk varg i sommarpäls.

Skallfogden erhöll som lön en kappe spannmål från varje hemman i Pargas. Tjänsten var därmed eftersökt och många intriger uppstod kring skallfogdarna. Mats Mattsson som 1684 fått mycket beröm ansågs några år senare som ”alldeles oduglig”. Mats försvarade sig vid tinget och berättade att han under sina 23 år i tjänst fångat 23 vuxna och 18 unga djur. Då var det var länsmannen Hammar som ville åt Mats’ tjänst. Något år senare togs den dåvarande skallfogden i Pargas, Henrik Korpoströms duglighet upp i tinget, men saken ledde det till en sådan oreda att ingen kunde göra sig hörd. Korpoström beskylldes för mutor och för att ha misshandlat folk i fyllan.  

Det sista vargskallet och vargropar

Den gemensamma skallkassan utökades med de rikliga böter som inflöt för försummelser och sålda vargskinn. Med medel ur skallkassan köptes krut och utdelades premier för dödade vargar som var kring två mark kring mitten av 1800-talet, ett vargskinn kunde inbringa 6-7 mk. På 1850-talet hölls flera årliga skall i Pargas men det avtog snabbt och det sista skallet lär ha hållits 1868. Vargar fångades även i varggropar och en grop lär ha funnits i Bollböle-skogen vid Nilsby, en annan varggrop omtalas 1727 på Kopparö gårds ägor.

Det sista vargskallet i Åboland anordnades i Korpo 1874 räckte i tre dagar innan vargen kunde snärjas i vargnät och dödas vid Rosklax. I den omfattande jakten deltog även folk från Houtskär och Nagu.

Ett vargskall uppfattades inte enbart som en otrevlig uppgift, ett lyckat skall kunde bli till en veritabel folkfest. Under hemfärderna sjöng skallfolket och ofta ackompanjerades sången med klarinett. Sången ekade långt ute på sjön under lugna sommarkvällar och för ungdomen var detta en nöjsam tid och många hade bevarat trevliga minnen från dessa skall in på 1900-talet. 

Vargar siktades dock flera gånger i Pargas efter de sista skallgångarna. En bonde åkte med en lass strömming på hästsläden på isen en morgonnatt 1884 nära Björkö i Pargas. Eftersom det var mörkt så förlorade bonden riktningen och var tvungen att avlägsna sig från släden för att söka reda på vägen. Då han kort därefter återvände stod en varg invid lasset. Den ensamma vargen avlägsnade sig då bonden ropade till den.  I april 1898 var Wilhelm Thomasson från Kopparö tvungen schasa iväg en närgången och morrande varg med ett bräde då han färdades med häst och släde på isen nära Stortervo. 1905 färdades två Lemlax-fiskare på isen med skilda strömmingslass då den ena bondens häst plötsligt stannade inför ett mörkt föremål på isen. Föremålet var en stor varg som ilsket visade tänderna innan fiskarnas rop fick den att lunka iväg. 

Efter 1905 har vargen i stort sätt hållit sig borta från Pargas och skärgården, tidvis har enstaka vargar siktats i Nagu på 1980-talet och på Åland under den kalla vintern 2012. Det återstår att se hur vargen mottages i skärgården nu, men historien har lärt oss att vargar har medfört problem för djurhushållningen. Man kan undra om det finns moderna medel som kan förhindra dessa angrepp, då den gamla beprövade vargklubban och nätet inte lär få användas längre.

Marcus Lepola

Källor

Tidningsartiklar

Vargatider i Åbolands skärgård, Åbo Underrättelser 17.1.1950

Vargfasa i Åbotrakten 1880-1882, Hufvudstadsbladet 8.3 1952

 

Litteratur

Grandell, Axel 1986. Om vargjakt i Pargas fordomdags. Vad täljer oss vargskallskavlarna? Särtryck ur Budkavlen årgång 65. Åbo Akademi.

Hugg, Karl 1912. Pargas turisten – Sockenbeskrivning & kulturhistoriska uppsatser. J.A. Salminens boktryckeri.

Lehto Ture 1959. Pargasbygdens historiska öden intill 1865. Pargasbygdens historia II, Åbo.

Ytterligare läsning

Vargar och hundar - Marcus Lepola
Vargfällor - Marcus Lepola

Bilder
1. Olaus Magnus. Historia de gentibus septentrionalibus 1555.
2. Minttu Lavemäki.
3, 5, 6 Marcus Lepola.
4. Wikimedia.
7. Engelbert Johanssons minnesanteckningar, Sjöhistoriska institutet vid ÅA.
8. Wikimedia.
9. Veikko Vasama.