Vepo är en by i Pargas, därtill syftar namnet till ett ålderdomligt sängkläde. Innan bolstern kom till användning, breddes vepan över halmen sängen. En vepa eller vepo av helyllekypert var varma på vintern, men till sommaren föredrog man vepor med linränning.
Veporna i Pargas har vanligtvis vävts enfärgade med botten i vitt eller grått och bårder i ändarna av natursvart. Randade och rutade vepor förekom även. I Vallis hade man 1738 förutom de i bruk varande veporna 28 alnar nytt randigt och ovalkat vadmal för vepor.
Vepor omnämnes i alla äldre bouppteckningar från Pargas.
2012-02-28
2012-02-21
Fastlagen
Allt sedan reformationen har inte fastan eller fastlagen haft någon egentlig betydelse i våra trakter. Men minnen av de angenäma sedvänjor, som i katolsk tid föregick den 40 dagar långa fastan, har likväl levat kvar.
En festlig dag var fastlagstisdagen förr i världen i Pargas. Också de allvarligast sinnade greps för en stund av något som kunde förliknas med karnevalsyra. Gamla och unga skulle lösgöra sig från sina dagliga sysslor och ge sig ut för att åka på ett eller annat sätt. Åka skulle man, och alla som var på benen skulle följa med, annars hade man inte att vänta någon linväxt följande sommar. Mest åkte man kälke i backar. Ju högre backen var och ju längre färden gick, desto längre skulle linet växa på åkern. Men det gick inte an att sitta och tiga på kälken. Man skulle skramla och föra så mycket oljud som man någonsin förmådde. Man rustade sig med klockor, bjällror och harskramlor.
För att befrämja växten på den egna åkern skrek man av sina lungors fulla kraft, "Lang hampa o langt lin åt vårån måor, nåppår och ståppår åt grannas måor". Vida omkring skulle ropet höras, det främjade tillväxten. Åkte man omkull så brast linet.
En festlig dag var fastlagstisdagen förr i världen i Pargas. Också de allvarligast sinnade greps för en stund av något som kunde förliknas med karnevalsyra. Gamla och unga skulle lösgöra sig från sina dagliga sysslor och ge sig ut för att åka på ett eller annat sätt. Åka skulle man, och alla som var på benen skulle följa med, annars hade man inte att vänta någon linväxt följande sommar. Mest åkte man kälke i backar. Ju högre backen var och ju längre färden gick, desto längre skulle linet växa på åkern. Men det gick inte an att sitta och tiga på kälken. Man skulle skramla och föra så mycket oljud som man någonsin förmådde. Man rustade sig med klockor, bjällror och harskramlor.
För att befrämja växten på den egna åkern skrek man av sina lungors fulla kraft, "Lang hampa o langt lin åt vårån måor, nåppår och ståppår åt grannas måor". Vida omkring skulle ropet höras, det främjade tillväxten. Åkte man omkull så brast linet.
 |
| Fastlagsåkning, källa; uppslagsverket Finland |
2012-02-17
Veckans gamla Pargasord
RAJU/ROIJU - "Flåare" Socknens mest ringaktade person som hade till uppgift att flå hästar och självdöda kreatur samt gräva ner kropparna. Enligt gammal tradition fick inte en "raju" ha en sittplats i kyrkan då ingen vill förnedra sig med att sitta i samma bänk med honom. Begreppet "Raju" har använts i ytterst nedsättande syfte. Det moderna slangordet "dajiu" lär ha sitt ursprung i detta begrepp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)