Skidor och skidåkning

07.02.1896   Uudenkaupungin Sanomat no 6

Under pågående sportlovsveckan håller vintern håller ett järngrepp om skärgården och snön vilar över skog och mark. Fordom utnyttjade folk denna kalla tidpunkt för att resa omkring i skärgården med släde och häst.

Det kan vara svårt att begripa nu med det var faktiskt så att skidor var något av en ovanlighet i skärgården. I själva verket hade användningen av skidor i Finland drastiskt minskats under 1700-talet i de södra delarna av landet. 

Intresset för skidåkningen återuppstod under 1800-talet då det föddes ett växande intresse för idrotts och kroppskultur i Europa. Hos oss ledde det till att små sport- och idrottsföreningar började spontant uppstå här och där. Skidningens hälsoeffekter framfördes aktivt inom folkbildningsverksamehten och den första allmänna skidtävlingen i Finland arrangerades i Tyrnävä 1879. 

Detta växande intresse resulterade i att en mängd olika skidverkstäder uppstod. Det fanns omkring 200 olika skidtillverkare i landet i början av 1900-talet. 

Till en början föredrogs långa och smala skidor, de sk. Österbottniska eller Haapavesi skidorna. De första skidtävlingsspåren drogs på slät mark och det var tom. vanligt att skidåkarna tog av sig skidorna ifall de var tvungna att skida över branta kullar. Med tiden brev skidorna kortare och aningen bredare.  

20.09.1883   Folkwännen no 219

Skidornas utveckling sporrades vidare av genom anordnandet av tävlingar för skidtillverkare. I Folkwännen 20.09.1883 redogörs för den sådan tävling. Tävlingsdomarna bedömde skidorna utgående både praktiska och kvalitétsmässiga kriterier. Virkesvalet och utformandet av skidspetsen var viktiga kriterier, spetsen skulle gärna vara bred och vara kraftigt böjd.

Skid-tillverkarna experimentera hel del med olika träslag som asp, rönn och tall,  men flertalet skidor tillverkades av björk. Under 1900-talet tillverkades stavarna av bambu med läderhandtag och remmar. De äldre stavarna var av björk och saknade remmar. Pjäxorna var kraftiga läderskor (ofta kallade skidstövlar) med kraftiga sulor.

Bindningarna var enkla läder- eller trästroppar som man fäste över hälen och vristen. Senare kom Kandahar-bindningen med tåfäste av metall och metallfjädrar längs skon och runt hälen. Senare kom den så kallade Rottefella-bindningen som var en ren tåbindning. Denna är vidareutvecklad till dagens bindningar.

Folkhögskolans skidåkare i Pjukala, 1909, Pargas hembygdsmuseums samlingar

En berättelse om skidor del 1 - Suksen tarina osa 1

Bild 1. Museets "nyservade" skidor står i snön intill ett par sibiriska driv-skidor.

Vintern har försatt hembygdsmuseet i dvala, museibacken vilar under ett tjockt snötäcke som gör det svårt att besöka stugorna. Även om vintern av rent praktiska skäl medför en del hinder erbjuder den också unika möjligheter för den äventyrslystna hembygdsintresserade. Det är nämligen så att Hembygdsmuseet har under årens lopp erhållit en hel massa gammal skidutrustning som ej har inkluderats i museets föremåls-samlingar, dvs. har inte katalogiserats som museiföremål.

Dessa skidor är typiska för 1900-talets första hälft och en stor del av dessa har fortfarande kvar de gamla skinn-bindningar.

Bild 2. Ett gammalt par tjärade börkskidor med skinnbindingar och gummisulor.

Bild 3. Barnen deltar ivrigt i borttagandet av den gamla sulan.

Många av dessa skidor på museet är i ypperligt skick, även om man med den första anblicken tror att de är smutsiga och slitna. Den gamla skid-tjäran har bevarat björk skidorna i prima kondition och det behövs faktiskt inte så mycket jobb för att iståndsätta ett par skidor i brukskick.

1. Man tvättar av skidorna med varmt vatten.

2. Det gamla och spruckna gummit-underlaget tas bort, likväl borttages den gamla läderbindingen.

3. Skidan tjäras och skidspetsen spänns upp med hjälp av en varmluft-blåsare och limtvång.

4. Skidorna förses med nytt underlag och nya läderbindningar.

Bild 4. Tjäran ska vara het då den appliceras på skidor.

Då man ytbehandlar gamla skidor bör man alltid undvika moderna glidmedel som ofta är silikonbaserade. Skidan måste tjäras med jämna mellanrum och tjäran ska gnidas in i trädet då det är varmt. Ifall man har använt andra än traditionella medel så bränns dessa fast i skidans yta och hindrar tjäran från att sugas in i skidan. Det bildas dessutom ett lufttätt hölje kring skidan som leder till att virket ruttnar.

Bild 5. Spetsen på skidan uppvärms och kilas fast för att böjas uppåt.

Man bör även undvika vissa billiga "tjäror". Man känner igen bra tjära dels på lukten, dels på den tjocka konsistensen. Man kan köpa bra båt-tjära som fungerar fint med skidor, men äkta dal-tjära är det bästa!

Spetsen på gamla skidor har en tendens att "lägga sig" med tiden och den bör även justeras något. Man gör det genom att upphetta skidspetsen med hjälp av en värmeblåsare och spänna fast skidspetsen medan träytan är varm och kila in en lämplig träbit under spetsen. Man låter skidan svalna över kvällen och den går bra att skida med den redan följande dag. 

Bild 6. Gissa vilken skida saknar tjära.

Man bör även tjära vid fotfästet. Den nya sulan spikas fast och kan klippas ur ett begagnat cykeldäck eller så kan man även använda skinn. Det äldsta metoden är att använda skinn från älgskånkar. Det sistnämnda ser väldigt snyggt ut och därför så bestämde jag mig för att använda lite av det älgskinn jag har på lager till skidan.

Bild 7. Skinnbitar från älgskånken ersätter gummisulan.

Museonmäki on talvi-horroksessa, mökkeihin ei paksujen lumikinosten takia pääse. Vaikka talvi tuo monta käytännön onglemaa  luo se myös uusia mahdollisuuksia seikkailumieliselle perinne-harrastajalle. 
Kotiseutumuseon museopedagogisissa kokoelmissa on useita mäystimin varustettuja puusuksia 1900-luvun alkupuoliskolta.  

Vaikka nämä varastossa virunneet sukset vaikuttavatkin ensi-silmäykseltä huonokuntoisilta kaiken kerääntyneen pölyn ja lian alta niin ne ovat loppujen lopuksi varsin hyvässä kunnossa . Pienellä putsaamisella ja tervaamisella nämä saa lähes uudenveroisiksi. 

Homma etenee näillä työvaiheilla;

1. Sukset pestään lämpimällä vedellä.
2. Vanhat kuluneet mäystimet poistetaan, samoin pälkään rikkinen kuminen pohja (kuva 3).
3. Suksi tervataan ja suksen painunut pää taivutetaan varovasti ylöspäin kuumailmapuhaltimen ja liimapuristimien avulla (kuvat 4-6).
4. Suksen päläs saa uuden pohjan hirven koipi-nahasta (kuva 7).

Bilder/kuvat

1-7 Marcus Lepola.