Dagarna mellan Lucia och Thomas ägnade man åt de direkta julförberedelserna. Till dem hörde julbyken, julslakten, julbrygden, julbaket och julstädningen. Till dagarna mellan Tomas och jul sparade man allehanda småsysslor, men ibland tog man itu med julbaket och städningen först dessa dagar.
Till julen skulle man slakta ett svin. Överallt i norden har fläsk och korvar hört julen till, vilket mycket väl kan uppfattas som en kvarleva av det urnordiska julblotet. Det speciella med denna julslakt var att den skulle ske så tidigt på morgonen, att den var avslutad då det började dagas. Man fick den dagen lov att stiga upp i »svinottan». Av huvud och fötter kokades sylta och av slaksidan rullsylta. Av tarmarna gjordes blodkorv, lakkorv och leverkorv. En skinka eller en bog kokades eller palvades till julskinka. Men allt fläsket fick man dock inte konsumera under julen. En stor del skulle på vanligt sätt saltas in
 |
| Brattnässtugan redo för jul. |
Juldrickat eller julölet skulle vara betydligt mustigare än det vanliga vardagsdrickat. Man fick inte snåla med maltet, och vanligen smaksattes brygden också med humle. Mången ansåg Anna-dagen som den rätta dagen för julbrygden. I Pargas hette det, att den dagen »dansar Anna med sin kanna». Vid julbrygden tog man till så det förslog. Man var nu kommen till den tiden att vädret var kyligt så att det inte fanns någon risk för att ölet skulle surna. För övrigt skulle julölet förslå åtminstone till kyndels-mäss. Det var heller inga små mängder som gick åt. Visserligen fick man inte dricka därav förrän helgen var inne, men sedan skulle ett fyllt stop stå på stugubordet från morgon till kväll hela helgen igenom. Kom en främling in, bjöds han att dricka, och det skulle han heller inte underlåta att göra, för då tog han julen med sig. Seden bjöd nämligen, att ingen under julen oförplägad fick lämna en gård, och förplägnaden bestod framför allt av öl.
 |
| Julhimmel och takkrona. |
Det stora rågbrödsbaket hörde inte till julförberedelserna. Däremot brukade man några dagar före jul sätta till en stor limpdeg, som vanligen gjordes sötsur och med tillsats av malt eller vört från julbrygden. Som smaktillsats använde man antingen kummin eller pomeransskal. Jullimporna bakades stora och präktiga och »unstandades» i eftervärmen i ugnen. Dessa limpor, liksom julbrödet överhuvudtaget, skulle bakas av den allra först uttröskade säden, då man inte rent av före tröskningen skakade säd ur axen för detta ändamål. Det var de värdefullaste sädeskornen, som desssutom i sig ansågs innesluta hela årsskördens växtkraft. — Samtidigt med jullimporna bakade man också bröd av både sammalet och skrätt vetemjöl. Jäst härtill tog man från julbrygdens bottensats. Vetebrödet var en stor delikatess, som bakades endast till jul och påsk och till stora gästabud. En bit vetebröd, ibland ett helt bröd, och en bit ost delades ofta ut åt allt husfolket på julkvällen eller julmorgonen som »julklapp». Medan ugnen var varm, gräddade man också några pannkakor, som sedan åts kalla under helgen. Arbetet med julbaket blev inte drygt därför att man skulle ha bakat så många sorters bröd, utan därför att man bakade så mycket av varje sort. Vissa slags bröd skulle inte ens ätas under julhelgen utan sparas till långt fram på våren. Detta gällde särskilt de största limporna i julhögarna. De skulle sparas för folk och fä tills vårarbetena började. Men också om man höll på med baket ett par dagar, ville man skjuta upp det så nära julen som möjligt så att man kunde äta färskt bröd under helgen.
Källa; Pargasbygdens historia IV.
Fotografier; Marcus Lepola
